Woops så sitter du där.

För en männska kan det verkligen hända konstiga oförberedda saker.
När jag skulle ut o gå i lördags så tänkte jag ju inte att när jag kommer tillbaka kan jag inte duscha, diska, träna på SATS, gå till kyrkan blabla. Utan allt sånt var ju självklart, SJÄLVKLART att jag skulle göra.
Du kanske redan vet vad som hände. Men för att du ska få lästräna skriver jag det ändå.
I lördags, klockan 15.23 tog jag på mej dojjorna o tog mej ut (jag klocka, för att veta exakt hur länge jag var ute. Knasigt kanske, men så gör jag ibland). Nån telefon kunde jag inte ta med mej för min nya iPhone hade inte kopplats in i datorn än, så den var ur funktion. Solen sken o jag gick raskt, så där att jag tänkte att nu ska jag visa mej själv att promenad även kan vara tufft o svettigt. Efter en o annan uppförs- och nerförsbacke, skulle jag neråt igen. Jag visste inte riktigt var jag befann mej, tog nämligen en ny runda. Men nånstans i Spånga. Backen ner tog en liten sväng till höger, o det fanns en hel del grus. Men mitt i detta slant det till. Det fanns en isfläck! Jag tog i med högerfoten o hela jag hamna på den. Det knakade till rejält. Aldrig hört nåt liknande från min kropp. Det var min fot som lät. KNAKKRKNRKKAR typ. Jag hamna i backen. Försökte direkt ta mej upp, men benet vek sig. Allt var inte som det skulle. Eller som det var för 5 sek sen.
Området jag satt i var ett villaområde. Ett fint område. Mina fickor var tomma på mobiler, och inte en männska fanns i närheten. Kände mej lätt övergiven. O smärtan i benet var olidlig. Efter en stund parkera en bil längre bort vid ett hus. Jag skrek o skrek för att dem skulle höra mej. Jag behövde jättemycket hjälp. Kände mej som en uteliggare som skriker, eller nån lam som ropade på Jesu-tid. De kom, o jag hoppade, med assistans, in i deras bil. Vilka hjälpsamma männskor! De skjutsade hem mig, till min trappuppgång. Där tog Henrik över och skjutsade mej till St Göran. Tårarna spruta, för det gjorde ju så fasligt ont. Vad hade hänt med benet??
Inne på sjukan fick jag snabb hjälp. Läkaren undersökte, sjuksystern gav smärtstillande, jag röntgades och personalen var ohyggligt trevlig.
Resultatet var bruten fotled. Jag bröt den på min promenad! Whata???!! E det möjligt?!!? Jo, det verkar så. Dessa hemska isvägar. Gipset sattes på av en landsman (jo han talade tydlig finlandssvenska). Jag har nog aldrig legat på en brits tidigare o framförallt inte brutit benet. Men check nu är det gjort. Brytningen verkar vara så pass "svår" att det även ska opereras (check där också) och sen gipsas igen. Så det hela går på 6 veckor tills jag kan ta på mej skon på högerfot. Sick hela grejen. Men har i alla fall inte amputerat foten, o det e jag himla glad över. Smärtan (trots morfin) vissa stunder (en gång i timmen så där, natt som dag) är urjobbig. O jag skriker. Men jag går upp o står med kryckor så att tårna får blod, och sen är det högläge igen som gäller.
Ja, detta är livet nu. Livet med bruten fot, men samtidigt med god service. Från Henrik o vänner. Annars skulle jag inte klara mej. Kan ju inte ens bära ett glas vatten. För att tala om duscha.
Gå försiktigt där ute!