Nu har det gått en o annan dag sen den där Dagen. Brytningsdagen.
Jag lovade mig själv i söndags att ta vara på den här tiden, göra roliga saker och inte tycka synd om mig själv och sånt.
Men när du väl lever i det, är det inte så himla lätt. Jag har ju jäkligt ont (jag vet, jag får inte svära, men vissa stunder är det galet svårt), lever inom fyra väggar, blir andfådd bara av att ta mej till toaletten o får frisk luft genom fönsterglipan.
Jag känner att dem här pillrena jag tar gör mej konstig. Dem är väl fruktansvärt starka för att kunna ta bort bruten-ben-känslan. Men deras bieffekt är inte den skönaste. Jag är lite väck. Kan kännas skrämmande.
Helst skulle jag vilja sova fram till onsdag, då jag ska opereras. Fast jag även fasar för den grejen. Har aldrig gjort nåt sånt ju. Ni ser, det är sjukt lätt att komma in i allt-är-bara-skit-grejen. Kan säga behöver inte anstränga mej för det.
Men om jag nu ska tänka på nåt tacksamt. Så kommer inte foten gå på amputering. Den finns ju kvar. Jag slipper åka pendel och tbana. Framförallt slipper jag gångvägen från pendeln till t-banan vid Centralen. Den e ju piss o mög. Stressful. Jag kommer nu ner i varv, o kan bara vara (o inte mycket annat ;)) o det är 78 minus ute. Okej kanske inte riktigt, men åt det hållet.
Idag kommer Jossan o Hahl hit, och det ser jag fram emot. Att få träffa riktiga männskor e så himla skönt. Då känner man att man lever.
Ciaooo då!
1 kommentar:
vad skönt att de kommer! jag hade hemskt gärna kommit förbi också... lite sketanslångt bara... önskar jag kunde komma på nåt kul å säga, men jag förstår verkligen att du dimper ner i tråk-tankar. inte svårt ju, men du är en kämpe!!! du har klarat så mkt innan å du kommer snart glida igenom detta :D heja heja dig!
Skicka en kommentar