Jag har det bra!

Kan man vara en mer lyckosam människa än det man är??
De senaste dagarna har jag befunnit mej på supersnygga platser. Hängt vid massa vatten. Suttit i en skön park o chillat. Ätit favvofalafel vid en utsikt utan dess like: Stockholm med dess Statshus. O bara fattat hur fint allting egentligen är. Jag kan bli helt begeistrad över allt det vackra som finns. Vatten e jag nog riktigt svag för. Its najs!
Något annat som bara gör att det bubblar inom mej är för alla de vänner som jag får ha. Hur gött är inte det?? Ibland tar vi varandra för givna, o glömmer bort att visa hur skön den andra männskan är. Jag e i allafall himla lycklig för folket jag har runtomkring mej, som jag bara kan hänga med, ibland säga något riktigt vettigt till o ibland bara något helt onödigt (men ändå inte;)).

Igår var det även en skön grej som hände...
Jag befann mej på knytispicnic med klassisarna i en stoor park. På vägen dit latja vi runt med en boll. När vi kom fram till the place där vi skulle intaga maten o bara vara, märkte klassisen min att hennes tele var borta. Hon hade tappat den o började leta som bara den i området. Det va då inte bara 1 kvadratmeter gräs, utan typ..... massa. Efter ett tag hängde jag på o började leta. Vi gick runt, försökte tänka strategiskt... Var hade vi gått exakt?? osv osv Under min letstund börja jag prata med Gud om det här. Min klassis är ju ensamstående mamma o behöver verkligen den här telefonen. Det är ju dyrt o köpa nytt! Samtidigt så vet jag att Gud vet vart den är, o jag ber om hjälp. Pliiiiis, låt oss hitta den!! Efter en halvtimmes letande eller nåt börjar jag känna att nä, nu lever inte hoppet längre. Nån har snott den, o det e dags o spärra abonnemanget. Det kommer vi fram till. När vi har någon meter kvar på sökområdet ser jag ngt rött ligga på marken... Nää, du skojar!! Där är den. Det är din Tulay utbrister jag. Jaaaaaaa!! Vilken glädje!! Halleluuulijaa (skriker jag inte riktigt ut, men nästan). Till de andra berättar jag att jag fuska o bad lite om hjälp. Dem säger att de har lite svårt o tro. Men medger att det måste va en himla stor trygghet att kunna vända sig till nån som har mer koll på grejer, än jag har. Jes, så e det. Helt klart. Det gör mej bara en ännu mer gladig männska.